ett hyreskontrakt i staden som jag åkte till istället för att backpacka genom Sydamerika eller vad som hände sen

Det är som det är tills det blir på något annat sätt. Nu är det på ett annat sätt. Jag bor kvar i staden som kastade sig över mig hösten 2014, staden som tog mig med mulna himlar falafel U-banhstrejker och vanliga dagar i februari. Jag har slutat gå på museum, eftersom allting känns bekant. Jag har lärt mig dansa lite till electro och jag har glömt bort hur finska talas.

Jag har aldrig bott länge någonstans. Men här har jag bott i snart aderton månader. Endast Helsingfors höll mig kvar längre. Jag har nycklar till vår lägenhet fixat internet köpt alla tråkiga inredningsgrejer som behövs för att överleva - kylskåp toalettborste kastruller och ett vinglas - i en ommöblerad lägeneht och lite till. Jag har målat en stol turkos. I hyreskontraktet står det uttryckligen att vi måste vädra fyra gånger per dag. Tydligen kan husen i Berlin inte andas på egen hand. 

Aderton månader har gått långsamt snabbt hoppat över varandra krupit tillbaka. Men jag är kvar och avsaknaden a flyktplaner är total.

Publicerad 05.03.2016 kl. 11:21

falling in love with her was easy

Det var så otroligt enkelt att förälska sig i henne. Varenda dag när jag vaknar ser jag det svartaste av hår och de gladaste av ögon. Alternativen bleknade bort. Jag bor nog här nu. Hälsningar från Berlin.

Publicerad 03.09.2015 kl. 20:00

Detta här vi kallar livet

Jag hittade denna lista hos Pia, comeflywithme.ratata.fi. Det kändes direkt som ett vettigt sätt att spendera ett par minuter.

Om du fick välja vem i världen du skulle äta middag med imorgon kväll, vilka hade du valt?

Vänner som jag inte sett på länge eftersom jag lyckats bosätta mig aningen långt bort från de flesta.

Vill du bli berömd? För vad?

Den nya Judith Butler sku inte va helt fel.

Om idag var en perfekt dag, hur skulle den se ut?

Jag skulle vakna i solsken i Helsingfors. Dricka kaffe och läsa hbl för mig själv innan Nina vaknar. Sen skulle jag dricka en till kaffekopp och tala om livet med henne. Sen skulle jag plötsligt vara hemma i Nykarleby i vår trädgård med familjen. Jag skulle ligga i solen och tala med systeryster. Sen skulle jag och mamm och papp cykla ner till Andra sjön. Köpa lösglass och sitta på bryggan. Innan kvällen skulle jag läsa ett mejl från min internationella forskningsgrupp. Mejlet skulle informera om nästa veckas intervjuer och planer. Resor jag skulle göra i arbetets tecken. Kvällen skulle spenderas i de godaste av vänners sällskap på Milis villa innan vi skulle förflyttas lite magist till en stad någonstans på den varmare delen av jordklotet. Där skulle vi dansa tills det blev morgon. 

När sjöng du sist för dig själv?

Troligen i helgen på grund av Milis sånger som tenderar att smitta av sig. 

Om du fick leva tills du var 90 år och antingen fick ha kroppen eller sinnet av en 30åring de sista 60 år av livet. Vad hade du valt?

Kroppen. Vishet vill jag också få.

Har du en känning på hur du kommer att dö?

Icke.

Vad är du mest tacksam över av allt?

Liksom livet.

Om en kristallkula skulle spå en sanning om dig själv, din framtid eller om någon annan, vad skulle du vilja veta?

Ja, det finns ju så mycket man vill veta. Men egentligen vet jag inte om jag vill veta framtiden. En sak jag kanske skulle vilja veta är i vilket skede jag kommer att bo i Nykarleby en längre stund. 

Är det något du har drömt om länge och varför har du isåfall inte gjort det än?

Hälsat på giraffer i Afrika. Ja, jag åkte väl till andra ställen. Men snart måste det nog börja vara dags att introducera mig själv till savannerna.

Vad är det största du uppnått?

Jobbar fortfarande på detta här vi kallar livet.

Vad värdesätter du högst i en vänskapsrelation?

Att man inte glömmer bort varandra fastän man bor på olika ställen - känslan av att ingen tid förflutit trots att det är längre sen man sågs.

Vad räddar du om det börjar brinna?

Mig själv och Mili för tillfället.

Publicerad 03.03.2015 kl. 20:16

på mitt tillfälliga kontor

Nu har jag jobbat i en månad bland mänskliga rättigheter. Jag har lärt mig hur mycket jag inte vet om alla olika sätt man kan jobba för mänskliga rättigheter. Jag har lärt mig hur många sätt man kan ignorera rättigheter.

På mitt kontor finns skäggiga aktivster som positionerats bakom skrivbord. På mitt kontor finns inlärd brittisk accent och en kaffemaskin som inte vet vad den håller på med. Jag har en obekväm stol framför datorn. Aktivister från Thailand, forskare från Afghanistan och Indien besöker kontoret. 

Jag deltar i telefonkonferencer mellan Tyskland och Nepal. Jag lyckas inte hänga med. Mina handledare erkänner att ingen av dem hängde med heller.På mitt kontor har jag också ibland väldigt väldigt tråkigt. Men då dricker jag kaffe och läser artiklar om hur mänskliga rättigheter borde göras.

I stort sett är livet som praktikant på Human Rights Watch inte illa.

Publicerad 13.02.2015 kl. 09:25

rädslor för att misslyckas

Än en gång finner jag mig skrivande om trans. En artikel som borde bli den bästa jag någonsin skrivet. Den skulle kunna bli publicerad i en dansk feministisk tidsskrift. Den skulle kunna bli publicerad i exakt ett sådant medium som jag vill förknippas med. Jag skulle kunna få en artikel publicerad. Men det är så svårt att skriva den. Jag hittar inga ord. Jag är rädd för att misslyckas.

Jag vill ju detta mer än väldigt många andra saker. Jag vill att någon ska läsa mina ord och tänka "fan så bra". Sådant vill jag att ska ske. Jag skriver vidare. Jag ligger över tangenterna. Jag är förkyld. Jag skriver om trans. Jag skriver om trans. Jag skriver om liv. Jag försöker skriva in mig själv i en dansk feministisk tidning. 

Publicerad 23.01.2015 kl. 13:22

några nypor ro

En måndagmorgon när staden tycks regna bort sitter jag i mitt kök på en gata som befann sig öster om muren. Jag har druckit min finrexin. Jag sov dåligt i natt. Min madrass påminner om någonting som inte borde komma i närheten av ryggrader. Jag är förkyld och det regnar. Jag sitter inrullad i en filt i köket som är varmare.

Ack detta liv. 

Jag skickar in ansökningar till magisterprogram i det svenska landet. Höst i Lund. Möjligtvis. Måndagen regnar bort utanför fönstret. På insidan av fönsterglasen känns livet väldigt mycket lättare. Jag tar det med ro idag. Jag skriver motivations brev och tar det med en nypa ro, flera skedar lugn och dränker mitt innandöme i kaffe.

Publicerad 12.01.2015 kl. 10:17

tomma samtal

Det finns så många saker att man kan vara. Idag har jag varit ensam. 

Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva känslan. Jag vaknade ensam. Åt mat ensam. Gick ensam till tåget. Åkte ensam bland människor. Rökte en cigarett på pausen i skolan bara för att få tala med människor. En kille berättade om en kändis han hade träffat på en toalett för flera år sen. Jag kände inte till kändisen. Jag är dålig på sånt. Jag gick därifrån. En person frågade om han fick låna min tändare. Det fick han. Sen vände han sig bort. Jag talade med min tyskalärare om en bok hon läser. Det var dagens konversation. Av mindre blir man galen. Speciellt om dagen innan var likadan. 

Sen dök äntligen min colombianska tyskagrammatikvän upp. Vi spenderade en timme tillsammans med att lite lätt hata tyskgrammatik. Sen gick vi hem. Det var den dagen.

Nu har jag haft två diskussioner över whatsapp med vänner från Finland. Hej hej Anna-Sara och Sandra. Känn er träffade. Det hjälper verkligen ibland att världen är så jäkla elektronisk att Vasa och Åbo flyttar sig närmare Berlin. Det är enklare att vara efter att ha skrivit lite med bekanta människor. Det är enklare att vara främling på ett tåg när man vet att det alltid kommer att finnas människor som vill dricka glögg med en.

En lite lätt Berlinsvacka. Det är inte alltid livet leker. Ibland är all grammatik för svår och alla samtal tomma.

 

Publicerad 03.12.2014 kl. 19:35

ett halvt år senare i en annan huvudstad

Ett halvt år senare. Ett lösenord som tappades bort och en blog som liksom föll i dvala. Nu är lösenordet nytt. Så är även himlarna jag går under. Jag skrev forskningsrapporter när våren bokstavligttalat överföll Köpenhamn. Människor satt på alla lediga bänkar och gräsmattor. Parköl parköl och alldeles för många parköl. Så spenderades våren. Rapporten blev skriven. Ölen dracks. Flygplanen flög oss hemåt och bort från staden jag förälskat mig i. Den lilla internationella familjen splittrades. Det var så in i alla helveten underbart i Köpenhamn. 

Jag hann bo i Stockholm så länge bloggen sov. Staden tog mig inte med stormar. Den gav mig de varmaste av sommarnätter och dagar att spendera med dementa människor. Det värkte i själen av insikter om hur mänskligt alting är och hur mycket vi glömmer när vårt hår blivit vitt. Hur livet rinner ut i takt med att huden blir slappare. Det var ett tungt arbete. 

Nu står jag i en annan huvudstad. Berlin. Jag går tyskakurser och väntar på ett jobb. Jag har en tanke om att inte flytta mig så mycket. Jag trivs här. Det regnar inte. Det drar mellan revbenen av höstvindarna. Jag glömde mina vantar på en spåra igår. Förutom det har ingenting hemskt hänt här. En ny höst och en ny plats.

Jag har flyttat tillräckligt för tillfället. Någonting som kunde kallas hem skulle vara välkommet. Jag har inget behov av att vara någon annanstans precis just nu. För det blir alltid höst. Det blir alltid kallt, men i Berlin känns hösten enklare att uthärda. Berlinerborna klagar, men jag virar in mig i halsdukar och ler och ser och vet att detta är för mig uthärdligt. Jag behöver inte ens ta ett beslut i frågan om att stanna. Så pass självklar känns vardagen här. 

Folk säger att Berlin inte är Tyskland. Jag vet inte vad det är eller hur det blev detta undantag från tyskheten, men denna stad sjunger och tillåter mig att stanna kvar.

Publicerad 27.11.2014 kl. 12:21

lite längre härifrån och någon annanstans

Skriver in de sista orden i min forskningsrapport. Det är svårt att hitta mera mening i dessa ord nu. Jag känner mest vemod över att lämna Köpenhamn. Jag är så kär i den här staden. Men om en vecka åker jag hemåt och bortåt. Det är som sommar här. Allt är solsken och cykelskrammel. Men jag längtar också.

Lite längre härifrån och någon annanstans. Till nyare äventyr och dammigare luft. Det finns varmare breddgrader att bosätta sig på. Jag vill falla in i andra språk och flera dofter. Köpenhamn tjänade mig väl, men någon gång måste alla älskare överges. Det finns alltid flera ställen att åka till. Mina fötter vill gå på andra vägar någonstans långt utanför Europas gränser.

Men först åker jag hem till ett Nykarleby som är ack så saknat.

Publicerad 09.06.2014 kl. 10:41

det finns för få tangenter

Det tar emot att skriva forskningsrapporter. Jag vet inte ens vad jag analyserar mera. Det är fyra intervjuer. Väldigt många sidor av samtal. Mina ögon värker. Hjärnan är allergisk mot dessa livsöden.

Jag stänger min laptop och går ut gatufestivalen. Det rengar här. Det spelas musik här. Det görs liv här. Fulla människor som faller över mina gator. Två veckor kvar i en danskhet som jag inte vill lämna. Jag ville skriva liv åt transmännen. Kritisera någonting i termen män, men hur kritiseras någonting som de vill bli? De vill inkluderas men samtidigt bli det som de kritiserar i sina samtal. Det behövs ett nytt ord. Jag behöver ny musik och flera tangenter.

Jag går ut i regnet. Mina fötter är så blöta. Sandaler och uppkavlade jeans. Det doftar regn. Det finns ingen sol här nu. Tangenterna är för få. Jag letar efter nya ord längs med blöta gator och gamla sånger. Hur öppnar jag forskningsrapporter för annanheter. Hur skriver jag liv i en text som ska passa in i en form?

Jag har inte tillräckligt med tålamod för detta. Jag tar mitt hjärta och går bortåt häråt någon annanstans. Ut ur den här jäkla bilden.

Publicerad 04.06.2014 kl. 11:15

sidor av gamla samtal

Somliga dagar vill jag inte sitta i ett bibliotek. Jag vill lägga mig ner på gräsmattor. Andas solsken och dricka vin. Men ja, här sitter jag nu och transkriberar mera. Tangneterna ger motvilligt med sig. Det blir hundratals sidor av samtal. 

Publicerad 16.05.2014 kl. 12:20

att ändra på ordningen av orden

Det regnar utanför mina fönster. Inomhus värmer lysrören. Tangenterna skriker motvilligt när jag strör ord över skärmen. Det blir mera fenomenologi här. Det blir transmän och levbarhet. Hur ges rättvisa till intervjupersonerna? Vilka röster är det jag skriver ner. Det är alltid ord som redan använts. Jag försöker skriva dem annorlunda, men det finns redan en mening. Det här jäkla språket. Det har brukats så många gånger. Hur väl jag än skriver finns det redan makt i orden. Jag kan inte bara förklara mig, jag måste också stå för mitt språkbruk. Ord är politik. Politik är att ändra på ordningen av orden. Jag kan inte skriva om män. Samtidigt är det enda jag vill att vidga det här begreppet. Skriva in en ny mening i det. Låt det inkludera andra. Låt det bli någonting som det aldrig varit. Tangenterna skriker. Orden faller över skärmen. Liksom en motvillig levbarhet.

Publicerad 14.05.2014 kl. 15:30

någonting utöver en essä och tankeexperiment

Somliga dagar värker det lite i själen av regn och oskrivna essäer. Ibland hjälper det inte ens att tänka på savanner. Då är det bättre att sätta sig ner och tvinga sig själv att skriva om vad Eurapas gränser gör med människor.

Jag skriver om hur medmänsklighet faller utanför unionens regelverket och hur någon strävar efter att definiera vem som hör till. Vem är det som bestämde vad en gräns är och varför låter vi oss luras? Ingen var emigrant från början. Gränser gör folk till emigranter. Gränser gör folk illegala. Gränser begränsar medmänsklighet.

 

Frågan om vad gränser är är egentligen en fråga om främlingar. Människor som aldrig slutar vara främlingar hur länge de än befunnit sig inför "våra" gränser. Det är ingenting som är vårt. Det är samma mark vi går på. Det är inga naturliga barrikader flyktingarna klättrar över. Det är vi som bor här inom Europa som bygger upp murar. Det är vi som stänger ut andra. En värld utan gränser är ingen utopi. Det är en omöjlighet idag, men kanske en möjlighet om x-antal år. Det är mer än ett tankeexperiment. Folk flyttar sig dagligen över det som vi definierat som ett spektrum av olagligheter. Männsikor korsar våra gränser. Dessa papperslösa människor. De visar varje dag att fri rörlighet inte endast är till för oss inom unionen. De rör sig trots att vi förhindrar dem. Sist och slutligen är det enda som skiljer oss inom unionen från dem just detta - ett papper.

Vem gav oss rätten att definiera tillhörighet?

Publicerad 12.05.2014 kl. 15:10

det kommer alltid att finnas en gata som är liksom lite mera hem än alla andra

Där vi faller ur våra former. Där vi landar i Österbotten liksom i hemlighet. I drömmarna landar vi om och om igen. Det kommer alltid att finnas en gata som är liksom hemma dit våra tankar går, men sällan våra steg.

Det är en del av mig som längtar efter sneda lador längs med vägarna, till en dimma som ligger över åkrarna om morgnarna innan marken värmts upp. Rosa himlar i de ljusaste av sommarnätter. Hem är ett ställe som jag alltid får längta till, det behövs inga skäl. Det är en längtan efter någonting som alltid kommer att finnas, men som lockar mera i sin otillgänglighet än närvaro.

På avstånd froda min längtan. Jag vet att när jag åker från tågstationen i Bennäs längs med en krokig väg hemåt är det sällan så många lutande lador som jag föreställer mig. Det är mera nyrenoverade hus och trafikkameror på riksåtton. Varje gång bilen viker ner på vägen mot Nykarleby vänder det sig i mitt medvetande. Det är vägen bort från världen. Det är vägen hemåt. Den kommer alltid att finnas, men den är samtidigt den som stänger utgången. Jag trivs hemma så att jag skulle kunna gå sönder. Men jag längtar alltid mera bort. För att älska hemma måste jag befinna mig på avstånd. Då gråter min österbottniska själ tigertårar av saknad. Hemma cyklar jag skramlande över sommarvägar. Det kommer inte att ske i år. Jag åker till Stockholm.

Publicerad 08.05.2014 kl. 11:23

andra dagar är det mindre trötthet och flera hopp av glädje

Ibland blir jag lite glad i själen för att saker och ting tenderar att lösa sig. Trots att jag är alldeles trött i hjärnan av att leta söka lyfta på alla jäkla kontakter jag har för att hitta intervjupersoner till min undersökning om mäns levbara liv har det varit lite besvärligt att hitta någon att tala med. Men nu, plötsligt, av okända anledningar, har jag två personer att tala med.

Jag vaknade kollade min mejl och där fanns det. Ett litet mejl med de godaste av nyheter. Jag jublade lite av glädje. Mitt sovsällskap såg aningen förvirrad ut. Varför skriker hon av glädje över kvalitativa metoder? Men ni vet, sanningar är bara. Allting är som det är tills det plötsligt är helt annorlunda. Och nu är det så att jag har transmän att intervjua. Och det gör mig glad i själen.

Publicerad 03.04.2014 kl. 14:26

 

"Tur att man bara lever ein gang. För ja sku alder ork me en repris på de här jäkla livi."

 

Senaste kommentarer